Skön kvällstur!

Var idag sugen på en kvällsrunda med min favoritmusik i lurarna. Spände på mig skorna och löparkläderna efter att barnen nattats. Jag visste inte hur långt det skulle bli när jag gick ut, men jag visste att jag ville över 10 km om det kändes bra.

Jag anpassade tempot därefter och tog det lugnt. Till en början var det lite tungt och jag hittade inget riktigt flyt. Varje steg tog emot och jag undrade hur turen skulle bli. Men så hände det! En nästintill magisk känsla kom över mig efter 7 km. Helt plötsligt sjönk pulsen, och andfåddheten försvann. Jag började andas lugnt och sansat och fick känslan av att kunna fortsätta hur långt som helst. Tröttheten i benen bestod, men ökade inte. Jag var inne i "zonen", och steg för steg kom jag hemåt. Helt underbart. 

En analys av mina splittar visar att jag sänkte tempot med 20 sek/km. Det finns ju alltid en vetenskaplig förklaring till allt, men känslan bär jag med mig.

Vissa löpturer hittar man det där som gör alla löpturer värt besväret, som gör att man längtar till nästa tur. Ikväll var en sån tur!