Så var det dags igen, ett nytt försök att bli vältränad och samtidigt ha en blogg om det för att på så vis hålla mig motiverad.
Min resa mot att komma i form började egentligen för snart två år sedan. Jag hade då inte tränat någonting på flera år, och sakta men säkert hade kilona smugit sig på. Startvikten låg på 102 kg, en plats där jag aldrig legat viktmässigt. Jag kände att det var dags att göra någonting åt problemet och bestämde mig för att försöka löpträna bort vikten.
Jag har aldrig"kunnat" springa, och här låg en stor utmaning. Jag började med 3 km i taget. Trots den korta sträckan var det många gånger i början jag var tvungen att gå då och då. Sakta blev jag bättre och ökade så småningom till 6 km och till slut även 10 km. Någonstans efter ett par månader slutade det att göra ont och blev faktiskt roligt! På sommarsemestern det året blev den längsta turen 16 km. Som alla andra som börjar löpträna anmälde jag mig till Midnattsloppet, men lyckades inte leva upp till mina förväntningar utan kom i mål på 56,08. Hässelbyloppet några månader senare gick något bättre på 51,50. Men mitt mål var sub 50, vilket jag tillslut klarade en kväll i januari 2013.
Vikten försvann inledningsvis fort, men sen hamnade jag på en platå. Jag var helt nöjd vikten (92 kg), men jag har alltid haft en dröm om att vara riktigt vältränad. Löpningen var nu riktigt rolig och jag läste Born to run, och ville såklart springa långt och barfota när jag var klar. Lade upp en ny plan för 2013 och anmälde mig till Lidingöloppet och köpte ett par barfota-skor. Under sommaren experimenterade jag med att springa helt barfota och varva med mina lätta skor. Två månader innan det var dags för lidingöloppet började jag att trappa upp distansen. 15 km var inga problem, men jag ville få in terrängbiten också och tänkte ut en slinga genom min barndoms skogar. Jag visste inte innan exakt hur lång den skulle vara, eller hur stigarna skulle vara att springa på. Passet slutade på 20 km, och med två km kvar kände jag en konstig känsla i vaden... Det visade sig vara en rejäl bristning och jag hade ont i flera veckor bara av att gå. Lidingö var bara att glömma så jag sålde min startplats och började fundera på vad jag skulle träna om jag inte kunde springa.
Jag hade sen förut hittat videor på Youtube där till synes vanliga personer körde ett program som hette P90X, och blev ruskigt vältränade på bara 90 dagar. Eftersom jag ändå inte kunde springa bestämde jag mig för att försöka jag också! De första veckorna var otroligt tunga, men jag såg snabbt framsteg både i styrka och muskelstorlek så det motiverade mig att fortsätta. Efter ett tag var det rutin med drygt en timmes träning varje dag, men efter 60 dagar kom det första stoppet i form av en magsjuka. Försökte komma igång efter en vecka och kunde köra en vecka till innan vi fick en vattenskada i köket. Startade igen efter två veckor under julledigheten, men efter två veckors hård träning blev jag förkyld. Förkylningen höll i länge så jag kom av mig igen.
Nu är vi framme idag, och jag är frisk sedan en vecka och ska försöka komma igång igen och då ta mig igenom hela programmet på 90 dagar! Var jag tar vägen sedan får jag se, men jag har sneglat på insanity: the asylum som också verkar vara ett bra träningsprogram. Den är bloggen kommer handla om min träning och de mentala hinder jag kommer stöta på på vägen.
