Ötillö 1000 lakes

I startgroparna inför säsongens sista race

Det här blir en knepig race report att skriva. Tävlingen blev långt mycket mer krävande än jag någonsin kunde föreställa mig och alla intryck är en enda stor misch mash av minnesbilder. Jag vet exakt allt som hände och hur vi agerade. Men vad hände när?

Vad jag vet med säkerhet är att jag flög ned till Berlin på fredag kväll med Henrik och Johan. Väl där hämtade vi vår hyrbil och åkte till den andra flygplatsen och hämtade upp Andreas som anslöt från Georgien. Sen åkte vi upp mot Rheinsberg där årets sista swimrunlopp skulle gå. Vi hade hyrt en AirBnB-lägenhet som låg några hundra meter från tävlingscentret.

Lördagen gick åt till att äta, vila, äta, fixa utrustning, äta, vila och äta ännu mer. Under race-breifingen tryckte Mats på att det var kallt i vattnet, men jag var ändå inte så orolig. Det ordnar sig tänkte jag, och hur kallt det än är så är det lika för alla. Det skulle dock visa sig att det inte alls skulle gå bra för väldigt många lag.

Koll av delsträckor.

Standardmärkning av delsträckorna.

På tävlingsdagen ringde väckarklockan tidigt. Bussarna från Rheinsberg till starten i Wesenberg gick 07:00 och när vi klev av var det bara några plusgrader i luften. Som vanligt lite pirr i magen och fix med utrustningen innan startskottet gick.

Vi bestämde oss innan tävlingen att gå ut lugnt för att hålla hela vägen. Jag och Andreas har olika styrkor och fick därför anpassa till varandra. Jag var lite väl ivrig ändå och Andreas manade mig till lugn. Han förklarade enkelt att om vi ska tävla längre tid än två marathon så kan man inte springa så fort. Det räckte för mig som förklaring och därefter tog vi det lugnt. Vid den första mellantiden efter 1 km låg vi på plats 80. 

Starten. Cred enl bild.

Efter drygt 4 km och en liten felspringning pga sabotage med snitslarna så var det dags för den första simningen. 900 m hade vi nu på oss att hämta upp placeringar. När vi gick i låg ett lager med dis på vattenytan och vi hade några lag ca 100 m framför oss. Det kändes som

att vi knappt hann börja simma innan vi var förbi de lagen. Plötsligt dök det upp fler lag framför oss som vi passerade, och efter dom fanns det fler lag att simma förbi. Nu kändes vattnet ändå inte så kallt, även om man förstod att det var det om man tänkte efter.

Första simningen, cred enl bilden.

Innan nästa simning på 1400 m hade vi bara 1,3 km löpning och vi var bra frusna innan vi gick i. Fortsatte att passera lika många lag på den simningen men efter ca halva började kroppen att skaka. Såg en simmare bredvid oss som fick hjälp av ett annat lag att ta sig in till land. När

Vi kom upp på land igen var vi rejält kalla, såg till att dricka lite varmt och äta på kontrollen innan vi fortsatte.

Slutet på andra simningen, cred enl bild

Banan fortsatte söderut med en kort löpning och en simning genom en flod. Har var vattnet väldigt smutsigt och luktade illa. Ny väskestation innan en till simning. Bara 300 m, men nu gick det upp för oss hur kylan började påverka oss. Kroppen betedde sig inte som man ville och känseln i fötterna försvann vilket gör löpningen lite jobbig. Nästa simning ströks helt och funktionärerna dirigerade om oss vilket gjorde att vi nu hade ca 11 km löpning innan nästa simning. Mot slutet av den löpningen mådde vi ganska bra igen. 

Någonstans här började Andreas att dra mig i löpningen vilket underlättade en hel del. Allt rullade på bra och det kändes bra. Vi plockade en del placeringar nu både i löpning och nästa simning. Den värmen vi jobbat upp i löpningen försvann direkt när vi kom ned i vattnet. När vi kom upp ville mina ben inte vara med direkt, men efter någon minut kunde vi rulla på igen.

Snart var det dags för simning igen och nu mådde jag inte bra. Den simningen var dessutom 1200 m lång! Iskall stapplade vi vidare och hoppades på att springa oss varma. Michael Lemmel såg hur jag mådde och frågade om allt var bra. Jag svarade att jag var lite kall men ok. Vid det här läget hade jag inte blivit förvånad om de tagit mig av banan. Kort efter det var det dags att simma igen! 740 m i samma hemska kyla. 

Simningen gick plågsamt långsamt och när vi kom upp stapplade vi in till den sista kontrollen. Stoppade i oss varm soppa och energi men vi kunde inte springa längre. Jag trodde att Andreas var ok, men när jag blev tvungen att gå insåg jag att han var lika påverkad han. Vi gick, stannade, gick, småjoggade. Efter 2 km kunde vi jogga igen. Det var en underbar lättnad när vi såg den sista simningen! 500 m där, och sen sista biten in i målet! 

Sista simningen! Cred enl bild.

Klockan stannade 6:09 och väl i mål var det här det svåraste jag genomfört! Kylan tog oss båda och många andra. Av 150 startande lag bröt 49 st! Temperaturen låg mellan 9-11 grader och var långt under den temperatur som Mats och Michael räknat med när de planerade loppet för ett år sedan. Vi är båda enormt stolta bara över att ta oss i mål med de förutsättningar som var. Ingen annan finisher-medalj har vägt så tungt på min meritlista! Vi jobbade oss uppåt i fältet under tävlingens gång och slutade på plats 39 totalt, och plats 30 i vår klass.

Nu ser jag framemot att vila några dagar innan mängdträningen för nästa säsong drar igång. Det här var min första säsong i Swimrun och jag har lärt mig massor! Dessutom har jag lärt känna många nya människor och bara det gör tävlingarna väldigt roliga att åka på! 

Tack alla som tränat och tävlat med mig så kör vi vidare nästa säsong!

Race report Rudan Night Trail

Uppkittade och klara!

Ikväll var det dags för en av höstens höjdpunkter, 6 km reflexlöpning på Rudans tuffa bana! Den här tävlingen har växt i popularitet, enligt min personliga uppfattning var det ca dubbelt så många nu som när jag var med för två år sedan.

Stunden innan start gick snabbt då jag passade på att prata med de jag lärt känna via Facebook och andra tävlingar. Bara det här är ju en stor anledning att tävla då snacket innan och efter är så himla roligt!

Jag håller på att jobba mig tillbaka till min löpform och såg kvällens tävling som ett bra kvalitetspass. Jag hamnade i mitten när fältet gick in i skogen på själva stigen. Jag låg medvetet lite lägre i ansträngning än jag trodde att jag skulle kunna hålla då det var det mer taktiska valet. Märkte fort att jag kom in i mitt bekanta mönster att knappa in på de framför mig i uppförsbackar och tappa utför. Just utförslöpningen är ett stort förbättringsområde för mig.

När det var ca 2 km kvar behövde jag slå av lite på farten då orken inte räckte till. Just den här banan är väldigt obarmhärtig och erbjuder inga lugnare sträckor, och av den anledningen är den utomordentligt bra som träningsrunda och kvalitetspass i synnerhet. Jag kom in i mål på 36:55 vilket är bättre än min officiella tid för två år sedan men nästan 3 min sämre än mitt strava-rekord. I korthet en mycket rolig kväll som vanligt!

Försenad race report från Swimruncupen

Sköna Ingarö bjöd på fin utsikt

Den 23 augusti var det dags för avslutningen på Swimruncupen. Den här deltävlingen gick längst ut på Ingarö. Mer äventyr utlovades idag av arrangören Elisabet Persdotter Westman. Vädret var kanonfint och alla förutsättningar fanns för en härlig tävling! David, Sandra och Joakim hämtade upp mig på vägen och i bilen var det en härlig tävlingstämning i bästa kamratanda.

Jag hade dock haft en förkylning i kroppen som gett med sig precis så att jag kunde ställa upp med gott samvete. Men formen? Nåja, man lär sig alltid något på att tävla, och idag skulle jag lära mig mycket. 

Starten gick i samlad trupp där Elisabet ledde fältet i ca 600 m innan hon klev åt sidan och släppte fältet fritt. Genast blev terrängen svårare samtidigt som Joakim Brunzell drog upp farten rejält. Det var bara några hundra meter till första simningen som hade uppgång vid starten. Min plan idag vad att gå på fullt i simningarna för att utnyttja min styrka där gentemot resten av fältet. Jag gick upp ut vattnet först med en rejäl ledning. Jag visste dock att Joakim strax skulle komma flygande förbi, och efter några hundra meter var han förbi. Blev snart passerad igen av Max. Sen följde tre simningar tätt på varandra och på den tredje gick jag i vattnet samtidigt som Joakim. Gick för fullt och kom upp ur vattnet med en stor ledning igen.

Den följande löpningen var den längsta och Joakim var snart förbi igen. Vid det här tillfället förstod jag hur alla andra känner det när jag simmar förbi. Hur mycket man än försöker så finns det inget man kan göra, jag blev ifrånsprungen lekande lätt samtidigt som min syraskuld i benen växte i uppförsbacken! Efter ytterligare en bit blev jag passerad av Max igen som också är en stark löpare.

Plötsligt hände det som inte får hända på ett lopp, jag sprang fel. Efter en trappa ur en hästhage försvann plötsligt snitslarna. Jag och Max irrade runt i säker 5 minuter innan vi sansade oss och sprang tillbaka till trappan bara för att upptäcka att vi missade en 90 graders sväng precis efter trappan. Det är lätt att skylla på arrangören i ett sånt här läge men det är alltid deltagarens ansvar att hitta rätt och hålla huvudet kallt om snitslarna plötsligt försvinner.

Vi som låg på plats 2 och 3 hade plötsligt halkat ned till plats 13-15. Jag tappade min gnista för loppet här och orkade inte ge allt i löpningen resterande väg utan förlitade mig på de två sista simningarna. Väl i mål slutade jag på plats 4 eller 5. Lite lätt besviken men många lärdomar rikare, framförallt att jag inte klarar att gå på fullt i simningen utan att löpningen blir lidande.

Jag fastnade också på bild av fotografen för kvällen. Bilderna är tagna av Pierre Mangez.

Startfältet, är jag verkligen så här stor?!

Upp ur tredje simningen. Max bakom mig.

Alla glada deltagare.

Avslutningsvis vill jag framföra mitt tack till Elisabet Persdotter Westman som anordnat Swimruncupen! Det roliga och smidiga i att ha korta tävlingar på vardagskvällar har varit ett otroligt roligt inslag i Swimrunsäsongen som nu lider mot sitt slut. Jag ska tävla i Tyskland om 6 veckor men ser redan framemot nästa sommar och alla roliga tävlingar!

Ångaloppet!

Jag och Tomas.

Idag körde jag och Tomas Ångaloppet i Nyköping. Det var inte planerat så från början, utan Tomas skulle egentligen tävla tillsammans med Andreas. Andreas blev dessvärre sjuk, så i början av veckan fick jag frågan om jag kunde hoppa in och ta hans plats.

Jag och Tomas har tränat mycket tillsammans. Både löpning och Swimrun, så samarbetet var jag inte ett dugg orolig för. Tomas däremot är en dedikerad "elitmotionär", så visst fanns en oro för om jag skulle kunna matcha honom som lagkamrat. Vi har dessutom olika styrkor då jag är en stark simmare och Tomas en oerhört stark löpare. Vi körde ett gemensamt pass i veckan innan och tränade på drafting i simningen för att vi skulle kunna dra nytta av varandra på bästa sätt. Ångaloppet är lite annorlunda mot de flesta andra swimrunlopp då hjälpmedel som paddlar och lina inte är tillåtet, så därför blir samarbetet i simningen extra viktigt.

Dagen började med att jag hämtade upp Tomas 06:30. När vi svängt av E4:an vid Trosa lyckades vi att köra fel, så vi var lite stressade när vi kom fram till Ånga. Vi hann däremot göra lagändringen i tid, så sen kunde vi ta det lugnt med ombytte och uppvärmning. Funderingarna nu var om vi skulle ha våtdräkt eller inte. Vattentemperaturen i havet var inget större problem, men regnet öste ned. Det är inte bra om man blir alltför nedkyld i startfållan men tillslut bestämde jag för att gå på den ursprungliga planen och skippa våtdräkten.

Planen för loppet var att öppna lugnt och sen öka eftersom. Vi ställde oss något för långt bak i startfållan vilket gjorde att vi hamnade i kö när banan vek av in i skogen. Efter drygt två km med lite lugnare tempo kände jag att kroppen kom igång och när skogen övergick till grusväg började vi att öka tempot. Jag fick styra farten här och vi började avancera i startfältet. Första löpningen var på 7 km, med en mellantid efter 5,3 km.

De tre första simningarna var väldigt nära inpå varandra. Vi samarbetade bra och plockade flera placeringar redan här. När vi kom in på löpningen igen så stod det klart för oss att det här var ett riktigt terränglopp! Underlaget var som reflexen och Sörmlandsleden, med kortare passager på grusvägar.

Vi fortsatte att jobba på bra och passerade lag både i löpning och simningar. Tomas höll koll på mig i löpningen och såg till att vi inte gick över gränsen för vad jag klarade. Vid andra varvningen hörde vi från funktionärer att vi låg på plats 12, så där började vi sikta på top 10. Utan att vi sa någonting ökade vi tempot och tog oss förbi flera lag i simningarna.

Helt plötsligt fick vi kontakt med 4 lag som låg knappa 100 m före oss i simningarna. Med lite snabb huvudräkning representerade den klungan plats 6-9. Vi jagade allt vad vi kunde, men simningarna räckte inte till för att vi skulle hämta in avståndet till lagen framför oss. Vi fortsatte att ge allt vad jag orkade med och vi gick i mål på plats 10! Däremot måste ett lag slagit sig in från en sämre startgrupp så i officiella resultatlistan hamnade vi som 11:e lag (av ca 160 startande). Vid första mellantiden låg vi runt plats 50, och det var en väldigt skön känsla att få avancera så många placeringar och fortsätta med det hela loppet! Vår sluttid blev 2.37:26.

Vi gjorde ett superbra lopp och lyckades väldigt väl att kombinera våra styrkor. Vi gjorde också helt rätt i disponeringen vilket gjorde att vi hade ork att plocka placeringar hela vägen! 

Stort tack till Tomas för ett riktigt bra samarbete som ledde fram till en väldigt bra lag-prestation!

Tävlingsnr i form av "tatuering" istället för väst. Fram för mer sånt!

Dubbelpass som avslutning på en bra vecka

Föga utmanande underlag, men fin utsikt.

Idag blev det dubbelpass löpning. Det är inte något jag gör så ofta i och med att det kan vara svårt att få loss tid till det, men allt blir lite lättare på semestern.

Imorse gick jag ut innan frukost och sprang 7 km i lugnt tempo. På kvällen sprang jag 12 km i något högre tempo utan att ta ut mig för mycket. Under kvällsrundan kändes kroppen pigg och fräsch trots en hög dos löpning den här veckan. 

Det känns väldigt skönt att säga att jag äntligen är tillbaka och på rätt spår i löpningen! Veckan stängdes på 72 km vilket är ungefär samma mängd som när jag tränade som mest för 1,5 år sedan. Nu blir målet att hålla i den här mängden och framförallt att få minst ett långpass i veckan. Jag vill satsa mycket på swimrun nu och där är de flesta tävlingarna uppåt 5 timmar många vilket gör att jag verkligen behöver uthållighetsträningen som långpassen ger.

Även den längsta resa börjar med ett långpass

Idag fick jag tillfälle till att brottas med mina spöken inom löpningen i ett par timmar. Min fru skulle till en kompis, och planen var att lifta med henne dit och springa hem. Detta skulle ge ca 33 km löpning som innefattade allt vad jag fortfarande tycker är jobbigt. Mina hjärnspöken i löpningen är att:

1. Springa när det är varmt.

2. Springa en tråkig väg.

3. Springa en tråkig väg när det är varmt, ensam.

Det fina med min plan var att det inte fanns någonstans att vända om eller hoppa på någon buss. Visserligen lovade min fru att plocka upp mig om hon passerade mig på vägen hem, men jag ville hinna hem före henne.

Det var verkligen varmt. Trots att jag drack nästan 2 liter behövde jag aldrig kissa. Och vägen var verkligen tråkig!! Platt asfalt där jag fick springa på kanten av bilvägen hela tiden, och jag var verkligen ensam! Jag laddade telefonen med marathonpoden och försökte ge mig hän åt löpningen. Det svåra var att jag sneglade allt för ofta på klockan för att se hur långt jag sprungit vilket inte är jättebra på ett långpass.

Tog en paus efter en timme, redan nu hade jag ordentligt stela ben. Masade mig vidare efter ett par minuter och intalade mig själv att nästa paus skulle komma vid 2 timmar. Det blev i själva verket 20 minuter tidigare. Sprang vidare ett par km innan jag bestämde mig för att gå en bit. Benen uppskattade inte alls mina planer på långpass. 

Men på något sätt, precis som med alla pass, så började jag att närma mig målet. Jag hade bett mina svärföräldrar att hålla bastun varm, och även lovat mig själv en öl eller två när jag väl var framme. 

Trots en del gå-pauser så slutade rundan på 33,6 km i 5:45-tempo. Jag behöver verkligen dessa långpass och vet sedan tidigare att jag svarar väldigt bra på den träningen. Förhoppningsvis känns nästa långpass lite lättare, men det spelar egentligen ingen roll. Träningen blir lika bra ändå, oavsett hur passet känns. 

Jungfruloppet

Den bästa träningen är många gånger att tävla. Både för att pressa sig själv lite extra, men också för att träna sig just på tävlingsmomentet. Idag sprang jag jungfruloppet, vilket är ett 13 km långt traillopp. Dessutom är det inte en rundslinga utan start och mål är på olika platser. För att lösa detta på ett smidigt sätt kunde man vid anmälningen köpa till busstransport från tävlingsområdet till starten.

Jag hade inga egentliga förväntningar på min prestation då jag inte visste någonting om hur terrängen var. Målet blev helt enkelt att anstränga mig ordentligt och göra vad jag kunde. 

Loppet startade i Lickershamn och gick sedan längs med kusten ned mot Kinnerstugan. Till en början var det promenadväg men ganska snabbt övergick spåret till "singelspår". Bitvis var det teknisk löpning men mestadels mer smalt än svårt. Korta bitar sprang man på asfalt, vilket för mig var det jobbigste.

Efter 5 km började jag bli trött i benen och hade svårt att hålla fart. Inget överraskande i sig då löpningen inte legat i fokus det senaste året. Hjärtat jobbade på bra däremot så konditionen är det inget fel på.

Det blev ett ganska slitsamt lopp, och mot slutet blev jag omsprungen av flera löpare som kunde hålla jämnare fart. Ju slitigare ett lopp är däremot, desto bättre träning är det. Så som träningspass sett ett väldigt bra sådant! 

Efter målgång gick jag ned till havet och svalkade mig, perfekt avslutning!

Glad ändå efter 13 km stig!

Så här såg de lättare partierna ut.

Karakteristiska vägar.

Loppet jag inte borde kunnat göra!

Idag var det dags för en ny utmaning, nämligen 10 km simning i öppet vatten. I vanlig ordning har jag inte fått till de förberedelser som jag velat. Om man ser till ren öppet vatten-simning har jag fått ihop tre pass. Däremot har det blivit en hel del swimrun, men det är en annan typ av simning. 

Med två dagar till godo köpte jag en våtdräkt avsedd för simning. En bättre dräkt kostar skjortan och lite till. På trispot hittade jag däremot en demodräkt till ett riktigt bra pris! När jag provade dräkten i Rudan blev jag glatt överraskad över hur pass snabbt det gick att simma! Jämfört med swimrun-dräkten är skillnaden som natt och dag! Problemet är bara att jag, på grund av dräkten, inte kan veta hur pass fort jag simmar eller hur länge jag orkar den farten. 

Med andra ord fanns det omständigheter som jag inte var förberedd på. Vädret vid starten var blåsigt, och vattnet såg ut att röra på sig väldigt fort ned i kanalen. Banan gick från starten rakt ut i Djurgårdsbrunnskanalen, och sedan längs med kanalen hela vägen och tillbaka. För oss som skulle simma 10 km var det ytterligare ett varv innan vi fick lämna vattnet och stopps klockan.

Innan starten var det den vanliga "stissigheten", 100 simmare som alla vill vara först iväg. Jag kom loss bra, och efter den första svängen låg jag och 10 till i en klunga längst fram. Vid 500 m-bojen var vi plötsligt tre stycken i täten som snabbt lämnade resten av fältet bakom oss. En av de två framför mig skulle bara simma 1 km och vände, och plötsligt var vi bara två. 

Allt rullade på lätt och snabbt. Vid 2,5 km bojen låg vi jämsides vilket uppenbarligen stressade landslagssimmaren som drog upp tempot ytterligare. Jag fortsatte i ett tempo som jag bedömde att jag kunde hålla hela vägen och höll ledaren inom synhåll. Vägen uppför kanalen gick mycket tyngre då det både var motvind och strömt. 

Vid varvningen passerade jag på 1:02, vilket betydde att jag låg i ett väldigt högt tempo. Varv två passerade ungefär som det första. Jag höll ledaren inom synhåll, men vid det här laget var det klart att jag inte kunde komma ikapp. Vi höll samma fart, men han låg 100 m före mig och avståndet minskade inte. 

När jag kom i mål var det som klar tvåa, med 5 minuters marginal till trean. Min tid var 2:05.46 vilket var otroligt snabbt över den långa distansen. Med tanke på mina förberedelser så borde min tid inte varit möjlig, men på något sätt gick det! 

Första gången på prispallen i vuxen ålder!

Den riktiga medaljen bredvid finisher-medaljen.

Swimruncupen deltävling 3

35 deltagare var på plats i Nynäs idag. Alla foton tagna av Swimruncupen.

Helt underbar atmosfär i kvällens tävling! Elisabet Pärsdotter Westman är en otroligt karismatisk person, och i samarbete med Nynäs långdistansklubb kan resultatet inte blir mer perfekt! Ikväll var det race på 7,9 km löpning och 1,1 km simning som väntade.

Loppet startade i vanlig ordning med gemensam löpning i några hundra m innan Ola skrek "Fri fart!" Varpå täten drog iväg. Jag och Henrik besinnande oss och fortsatte i "lugnt 4:15-tempo". 

Första simningen var knappt 100 m men jag smet förbi några och sprang vidare mot nästa simning som var på 330 m vilket gav tillfälle att gå om ett par st.

Nu hamnade jag och Henrik för oss själva och jag låg lite efter, terrängen blev nu svår och gick 1,5 km på nynäs reflexbana. Jag är svag nedför och tappade lite till Henrik som jag sakta tog igen när det gick uppför eller på platten. Även om terrängen var teknisk kostade det mig inte så mycket energi. 

3:e simningen började med ett hopp på ca 3-4 m rakt ned. Jag tog igen lite på Henrik men tappade det i den svåra övergången efter simningen. Det är läskigt att yr balansera på en smal kam upp ca 10 höjdmeter innan det blev lättare. Better safe than sorry.

Löpningen fortsatte med lättare trail innan sim 4, där jag gick förbi Henrik med besked. Nu var det slut på trail i löpningen och jag försökte balansera kraften för att hålla ända in i mål. När jag kom till sim 5 började baksidan av låren att krampa efter en lång nedförslöpning. Tog mig igenom simningen med fokus att försöka slappna av i benen och hoppas att de skulle hålla i mål. 

I slutet på den simningen upptäckte jag att Henrik var mig hack i häl! Trodde att han var färdig men nu var han där och stressade mig. Drog upp tempot på näst sista löpningen på 600 m och kunde öka avståndet något. 

Sista simning var knappt 100 m igen, och sen var det slutspurt i 800 m löpning. Ökade tempot till 4:30 och kunde lägga Henrik på ett betryggande avstånd! 

Jag blev något förvånad över att det inte var så mycket folk i mål ännu, jag slutade på en 4:e plats bakom snabbspringarna Joakim Brunzell och Johan Carlsson från Nynäs och någon mer som jag inte har koll på. Oerhört nöjd över kvaliteten och att jag håller måttet bra jämfört med många andra.

Första och sista simningen.

4:e simningen, mot Hamnvik.

Vinnartrion herrar.

Bästa damer: Sussie och MT!

Utö Swimrun!

Glada men trötta efter målgång!

Så var det äntligen dags för Utö Swimrun! Jag och Johan anmälde oss i oktober och har under våren försökt att träna tillsammans när vi kan och få den mängden som behövs för ett långt Swimrun-lopp. Men vägen till en perfekt förbedelse går aldrig rakt och självklart har vi båda haft sjukperioder och krämpor av olika slag som satt käppar i hjulen för oss. Men nu var dagen här, skulle det räcka till?

Om vi backar bandet en månad låg jag långt efter min planering för var jag ville vara träningsmässigt. Det hade inte alls blivit så mycket löpning jag ville, och av det lilla som blev hade jag och Johan fått till ett ynka långpass på 28 km. Bara det passet förstörde mig helt och jag fick fokusera all kraft jag hade enbart för att komma från Tyresta och till bilen. Vid den här tiden hade jag heller aldrig simmat eller sprungit i våtdräkt. Helt klart dags att göra någonting åt det, med hopp om att rädda det lilla av formen som fanns kvar.

Jag beställde hem våtdräkt och skor och planerade ett första pass i Rudan med Johan och Tomas. Det var en nyttig upplevelse där jag fick se mig ifrånsimmad av Tomas. Att vara duktig i bassäng innebär tydligen inte per automatik att man är duktig i öppet vatten med våtdräkt och skor. Dessutom blev jag rejält yr när jag växlade från simning till löpning. Även om det kändes tungt att formen var så pass dålig och att simningen inte stämde så var det här precis vad jag behövde.

Fler pass planerades in och för varje pass så föll en pusselbit på plats. Hur ska utrustningen sitta, hur växlar man mellan löpning och simning utan att tappa tid? Hur mycket energi går åt? Jag var full av frågor och kunde få mycket råd av Tomas och Andreas. Äntligen fick jag ordning på simningen också, och jag kunde ligga i ett bra tempo utan att bli trött.

Banstudie och taktiksnack.

När vi nu stod i startfållan hade jag fått ihop 11 swimrun-pass på tre veckor. Jag hade koll och kände mig på något sätt ändå förberedd, det enda frågetecknet var om uthålligheten skulle räcka till.

Ett måste att ha koll på hur långa löpningarna är.

Vi planerade att satsa lite extra i den första löpningen för att komma i vattnet bra och kunna göra en bra simning innan den värsta trängseln gav sig. Någon framför startfållan ropade ut att det var en minut kvar till start och plötsligt gick startskottet!

Första löpningen var på 1,7 km och vi låg på ganska hårt. Bitvis runt 4:00/km, men för en gångs skull i starten var det inte orutin utan helt enligt plan. Grejen var bara att fler tänkte som vi och när vi kom ned till badplatsen vid Utö camping för att simma till Ängsholmarna kokade vattnet av simmare framför oss. Johan gick i först och skulle dra de första två simningarna. Trots att det var mycket folk kunde vi simma på bra så fort chocken från kylan lagt sig.

Nu började jag ana att det skulle bli en extremt krävande tävling. Upp ur vattnet gick bra men löpningen som följde var tung, jag hade svårt att andas ordentligt och benen var tunga. Snart var det dags att simma igen och det kändes fortfarande tungt. Direkt efter vattnet var den första vätskekontrollen. Jag såg till att dricka ordentligt och knäppte upp våtdräkten inför nästa löpning på 3,3 km. Nu började det släppa och jag kände mig piggare men vi tog det lugnt och låg på 5:15/5:30-tempo. I nästa simning var jag pigg och tog täten, fick till ett bra flyt och vi simmade förbi flera lag.

Vi fastnade på bild i en av kontrollerna, foto: Ötillö crew

Nu övergick löpningen till terräng och jag kände mig som hemma. Jag kunde lätt läsa stigen och sparade mycket energi på det. Det var nu återigen trångt efter att en stor klunga framför oss sprungit fel och vänt om. Det var egentligen bara skönt eftersom det blev tillfälle att gå när det blev för trångt utan att vi tappade på det. Löpningen var relativt lång och övergick till grusväg en bit. Nästa simning över till Rånö var så grund att den knappt var simbar. Flertalet vadade på den men vi simmade. När vi kom upp ur vattnet var plötsligt Andreas och Henrik där och vi växlade några ord. 

Löpningen var riktigt kort innan nästa simning tog oss vidare till Ålö. På den här simningen växlade jag upp ordentligt och vi simmade oss förbi 10-15 lag. På Ålö växlade löpningen från trail till hård terräng och det tog hårt på Johan. Jag försökte visa vägen och hitta ett lagom tempo som han orkade med. Johan bet ihop och tids nog fick vi svalka oss i vattnet några korta vändor innan vi plötsligt var framme vid Båtshaket. Vi fyllde på med vätska och energi innan vi gick in på nästa simning. Här var det sista vi såg av Andreas och Henrik innan de sprang ifrån oss och gick i mål 12 min före, starkt jobbat!

Löpningen fortsatte att vara tung och väldigt teknisk på utsidan av Ålö. Vi plockade placeringar i varje simning och tog oss igenom löpningarna bäst vi kunde. Vid det här laget var vi halvvägs och närmade oss den tuffaste sträckan i loppet. Först 4 km löpning, kort simning och sen ytterligare 6,5 km löpning. Vi hade nu hållit igång i 3 h och jag började bli trött. Löptempot låg runt 5:45/km och allt jag tänkte på var att bita fast i Johans rygg och nöta på. Någonstans på den här sträckan fick vi ett nytt tidtagningschip då arrangören sett att vårt inte funkade.

Efter en evighet var det dags för den längsta simningen, 600 m. Vi tabbade oss först och började simma bredvid varandra men jag märkte att jag var lite snabbare än Johan så jag ropade till honom att lägga sig bakom mig och drog upp tempot. Vi passerade ytterligare en hel drös med lag innan vi gick upp på Persholmen. När vi kom upp började mina vader krampa efter kylan, krampen släppte som tur var när kroppen fick tillbaka värmen. 

Nu var det knappt en timme kvar av loppet, men vi var båda riktigt trötta. Vi kunde på något sätt ändå hålla oss i hyfsad jogging och fortsätta plocka placeringar på simningarna. Johan drog löpningarna och såg till att jag inte stannade. När vi kom ned till Barnens bad var det en underbar känsla, nästan klara! Vi plockade ett herrlag på näst sista simningen och ett damlag på sista.

Att få korsa mållinjen tillsammans efter 5 timmar var en underbar känsla! Vi gjorde en enorm prestation och samarbetade väldigt bra. Vi var båda starka vid olika tidpunkter och hjälpte varandra!

Målportalen som hägrade.

Det här var bland det jobbigaste jag gjort i tävlingsväg men samtidigt väldigt roligt! Jag hoppas att vi kommer köra fler lopp tillsammans, och nu gäller det att få ordning på träningsmängden både i löpning och swimrun. Loppet var otroligt väl arrangerat av Ötillö! En annan sak som var rolig var att tävlingsledaren själv stod och välkomnade varje lag som korsade mållinjen, en helt otrolig närvaro och engagemang!

Vårsolen kommer med förhoppning

Jag har av olika anledningar haft ett längre uppehåll i min träning. Men äntligen så har motivationen kommit tillbaka och jag ser en stor möjlighet att komma igång på riktigt igen!  

För mig är motivationen alltid viktig. Och det finns olika slags motivation. Den första brukar alltid vara en målbild, att jag vill klara av det eller se ut så eller uppnå en viss tid på en sträcka. Men den största motivationen för mig finns i luften, och speciellt den första vårluften. När det fortfarande är kallt utan att det känns kallt. När luften är torr och krispig, när jag genast får ett begär att ta på mig löparskorna och springa trail! 

Nu är den luften här! Det är lika underbar känsla varje år när den kommer. Och nu ska jag använda den motivationen för att komma igång igen, på riktigt! Och den kommer behövas. Just nu känner jag att allting är möjligt, att jag kan träna mig till vad som helst! Och just det är en del av mitt mål med året, att inte bara bli bra på att springa, simma eller crossfit. Jag vill bli bra! Och då kan jag vara bra på det jag vill och satsar mot.

En annan viktig del av motivationen är att ha träningskompisar. Och där har jag bättre förebilder än många! De bidrar alltid till att hålla humöret uppe vid sjukperioder, uppehåll och inte minst vid slitiga långpass. Mina träningskamrater är hängivna, tränar allsidigt och är riktigt duktiga på det de gör. I många avseenden är de bättre än jag, och det är också viktigt för att jag ska vilja bli bättre!

Så tack Tomas, Andreas och Emanuel! Det här året ska bli storslaget!