Traillöpning de-luxe!

Ikväll var jag nog med om det häftigaste trailpasset hittills i min korta karriär. Jag och Emanuel började med en kort vända på röda spåret innan vi mötte upp Tomas och Andreas. Därefter tog vi Sörmlandsleden till Tyresta. Den biten av Sörmlandsleden är väldigt teknisk men jag hade ändå lätt att hitta ett väldigt bra flyt. Inte så att jag sprang fort, men att jag kunde läsa terrängen bra gjorde att jag flöt fram och kunde med lätthet hålla ett jämnt tempo.

Under Tomas ledning tog vi sikte mot Stensjön och när vi kom in i det gamla brandområdet började en magisk stig. Det var en stig som bara fanns. Den var väldigt sparsamt utmärkt, vilket heller inte behövdes, den var lätt att följa ändå. Vi kom ganska snart fram till Stensjön och bestämde oss för att fortsätta mot Årsjön för att där ansluta Sörmlandsleden mot Tyresta och komma hem den vägen.

Det fanns ett problem dock. Vi visste inte exakt hur långt det var, och mörkrets infallande hängde som ett tyst hot över oss. Av fyra löpare var det enbart jag som hade med mig pannlampa. Vi gnagde oss fram genom skogen och precis när det började bli svårt att se rötterna kom vi ut på barnvagnsslingan!

Jag började nu tugga på mina energireserver och var även trött i fotlederna så det var skönt att underlaget blev lättare. Nu var det bara 8 km hem och ju längre vi sprang desto sämre blev skämten. Vi fick slita hårt allihopa förutom Tomas som höll sig fräsch. 

Helt underbart långpass i otroligt fin natur! Här ska vi definitivt lägga fler pass! Jag avslutade min vecka bra och fick ihop 80 km. Kommande vecka blir det mer vila och troligtvis bara några kortare pass. Ligger fortfarande väldigt bra till på mängden i maj; 27 mil på 23 dagar.

 

Mängden tickar på

Det ser ut att bli en bra mängd även denna månad för mig. Än så länge har jag sprungit 22 mil och siktar upp emot 30 mil innan månaden är slut. 

Jag äter mer nu är under vintern och känner att både kropp och själ orkar med den relativt höga mängden. Nu börjar en lång mängdperiod där jag siktar på mycket uppbyggnad inför höstens utmaningar.

Ikväll tog jag en kortare runda på skogspåret. Det var väldigt behagligt väder, dock lite blött efter dagens regnskurar.

Race report: Lida ultramarathon 54 km

Fem km kvar vid Brantbrinks IP

Idag sprang jag mitt första ultralopp. Kl 08:00 gick starten i strålande sol, och inte mindre än 54 km skulle avverkas på en relativt kuperad bana. Det längsta jag sprungit tidigare är 33 km så redan innan starten stod det klart att det skulle bli en rejäl utmaning.

När starten gick började alla sedvanligt i ett lite för högt tempo. De enda som hade huvudet med sig var de som skulle springa den längre distansen på 89 km. Även jag sprang lite för fort men det kändes ändå lätt. Under första varvet på den 18 km långa banan passade jag på att försöka lära mig banan och att springa smart. Det fanns en del backar som var både branta och långa men i gengäld var de inte så många. 

Jag hamnade ganska fort bakom två andra löpare i samma tempo, men vi låg ca 100 m från varandra. Vi rullade på hela första varvet i ca 5:00-tempo. Det kändes varken långt eller jobbigt och plötsligt var vi inne vid varvningen. Då min klocka återigen vägrade starta så frågade jag fubktionärerna vid kontrollen vad klockan var. 09:32. Alltså hade jag sprungit första varvet på ca 1:30. Nu kändes allt bra och jag kunde således glädja mig åt ett bra tempo.

Mellan 20-25 km kom jag upp bredvid min tempopartner och vi pratade bort lite tid innan vi skiljdes åt och jag drog iväg själv. Det kändes fortfarande lätt tills jag kom till 27 km, och då började det att ta emot. Jag kunde fortsätta i ett tempo som jag ville, men långsamt blev jag tröttare.

Vid den sista varvningen var jag väldigt trött och tanken på ytterligare 18 km var allt annat än lockande. Det stod nu klart för mig att det skulle bli ett prov i viljestyrka att komma i mål. För nu var jag färdig. Jag blev tvungen att gå något nästan varje km. Försökte lägga gången i backiga partier men emellanåt fick jag gå även på platten.

Jag passerade den vanliga marathondistansen runt 3:45 och tänkte att det skulle vara ganska skönt att vara klar nu. 12 km återstod och jag tog mål på nästa kurva, nästa backe, vätskekontrollen osv. En stor morot för mig var nu att jag visste att Andreas skulle finnas vid Brantbrinks IP. Att bara se en vän som visste vad jag gick igenom gav mig en psykologisk boost och jag kämpade mig vidare mot målet.

Nu var det knappt 5 km kvar. Varje steg var plågsamt och nedförsbackarna värst. På något magiskt sätt uppenbarade sig målet till slut och jag klev över mållinjen på 5 h 8 min! Den koppen kaffe jag fick efter målgången smakade verkligen gott och det blev en trevlig stund att prata både med Andreas och andra löpare.

Det blev en varm dag och jag gjorde ett bra jobb både med energi och vätska. Min vätskeryggsäck var maxad med nästan 2 l sportdryck och räckte, tack vare vätskekontrollerna, tills det bara var 2 km kvar. Jag såg också till att äta regelbundet för att hålla energin på en bra nivå. Också här lyckades jag bra men är nu trött på snickers och vingummin. 

Det var väldigt intressant att springa så pass långt och jag är nöjd med både tid och placering. Jag kom på 12:e plats och höll fler än jag trodde bakom mig. Det blir säkert fler ultralopp. Nästa som jag vet är SUM i oktober, men tills dess nöjer jag mig med mer normala lopp.

Så här glad kan man vara efter 54 km. Notera saltavlagringarna i ansiktet.

Segt söndagspass

Ikväll var det segt att komma ut. Jag och Tomas skulle springa tillsammans men hans planering sprack i sista stund. Inget konstigt med det, familjen går alltid först. Men där stod jag själv och tittade ut på regnet... Jag grubblade länge över vad jag skulle klä mig i, men kunde till slut knyta på mig skorna och ge mig iväg,

Planen var att springa till Tyresta och där förlänga med Bylsjöslingan innan jag tog Sörmlandsleden hemåt igen. De senaste dagarnas regn hade gjort sitt och på många ställen var det väldigt lerig och halt. Sista biten på Sörmlandsleden från Tyresta by brukar kännas otroligt mycket längre än de 4 km den faktiskt är. Och idag var inget undantag. Väldigt segt på slutet och himla skönt att komma hem!

Veckan har varit bra med tre lite längre pass och en total mängd på 77 km. I veckan som kommer blir det mycket vila och mental förberedelse inför Lida Ultramarathon på lördag.

Sörmlandsleden

Bilderna är från Sörmlandsleden vid Lida.

Sörmlandsleden är fantastisk att springa på! Inte nog med att det erbjuder mervärde i träningen tack vare alla stenar och rötter som fötterna får parera. Dessutom är det väldigt häftigt att kunna ta sig på uppmärkta leder långa sträckor genom skogen. 

Ikväll tog jag mig ut på den runda som jag kallar för Tyresta Trail. 20 härliga km där ca 17 km springs på just stig. Det är så härligt att kunna ta den rundan en vanlig vardag utan att det blir sent. Kvällen var magiskt stilla och varje sjö jag passerade låg spegelblank! Det var en otroligt häftig känsla att vara där just då och få vara en del av naturen. Löpningen flöt på bra och jag kunde hålla ett bra tempo runt 5:30/km. 

När jag började springa mer i höstas så var mina längsta pass då ca 17 km. Nu kör jag 20 km vilken kväll som helst! Det är så kul att utvecklas och känna hur träningen ger resultat!

Vårmilen - Seedningslopp för Lindingöloppet

Idag gick vårmilen på Lidingö. Anledningen att jag ställde upp där var just möjligheten att seeda upp mig till en bättre startgrupp på lidingöloppet. Eftersom jag inte sprungit stora loppet tidigare så får man per automatik starta i sista startgruppen vilket jag inte är så sugen att göra.

Uppladdningen inför dagens lopp har inte varit optimal då jag var förkyld förra veckan. Jag har heller inte fått det antal fartpass jag vill så den här veckan har jag försökt att köra "första hjälpen" och gjort det bästa av situationen.

Vädret kunde inte vara bättre för ett vårlopp med strålande sol och minimalt med vind. När jag stod på startlinjen kände jag mig väldigt självsäker. Här skulle springas fort! Emanuel var också med och hade som taktik att försöka hänga på mig, och även om jag kände mig stark innan loppet hade jag känslan av att det skulle bli tvärtom istället.

De första tre km lade jag mig runt 4:05 per km som var mitt önskade tempo. Här kändes det bra, men det skulle visa sig att jag missbedömt banprofilen i fråga om hur mycket backar det var. Efter 4 km började backarna och jag blev trött direkt. Tankarna flög genom huvudet att det som inte fick hända nu var ett möjligt scenario. Jag fick bara inte klappa igenom helt och springa i mål på en dålig tid eftersom jag ville seeda upp mig!

Backarna fortsatte och jag tappade mer och mer till Emanuel som var väldigt stark. Jag kämpade mig upp för varje backe och försökte att inte tappa tempo där emellan. Sakta men säkert närmade vi oss målet och när jag korsade linjen stannade klockan på 42:02. Med tanke på hur jag kände mig under loppet blev det en bra tid som jag tror räcker tillräckligt långt i seedningen.

Att få kämpa mig igenom loppet var en väldigt bra erfarenhet och en nyttig "reality check". Bara för att min kurva gått uppåt innebär inte det att den ständigt kommer göra det. Och att bara få det kvittot var ändå hjälpsamt inför min kommande träning. Om jag jämför premiärmilen med dagens lopp så var min tid här definitivt starkare även om premiärmilen sprangs fortare. Jag har nu också gjort två st 10 km-lopp runt 42 min vilket innebär att den första inte var en engångsföreteelse. Överlag är jag nöjd med loppet även om jag hade hoppats på en bättre tid.