Fem km kvar vid Brantbrinks IP
Idag sprang jag mitt första ultralopp. Kl 08:00 gick starten i strålande sol, och inte mindre än 54 km skulle avverkas på en relativt kuperad bana. Det längsta jag sprungit tidigare är 33 km så redan innan starten stod det klart att det skulle bli en rejäl utmaning.
När starten gick började alla sedvanligt i ett lite för högt tempo. De enda som hade huvudet med sig var de som skulle springa den längre distansen på 89 km. Även jag sprang lite för fort men det kändes ändå lätt. Under första varvet på den 18 km långa banan passade jag på att försöka lära mig banan och att springa smart. Det fanns en del backar som var både branta och långa men i gengäld var de inte så många.
Jag hamnade ganska fort bakom två andra löpare i samma tempo, men vi låg ca 100 m från varandra. Vi rullade på hela första varvet i ca 5:00-tempo. Det kändes varken långt eller jobbigt och plötsligt var vi inne vid varvningen. Då min klocka återigen vägrade starta så frågade jag fubktionärerna vid kontrollen vad klockan var. 09:32. Alltså hade jag sprungit första varvet på ca 1:30. Nu kändes allt bra och jag kunde således glädja mig åt ett bra tempo.
Mellan 20-25 km kom jag upp bredvid min tempopartner och vi pratade bort lite tid innan vi skiljdes åt och jag drog iväg själv. Det kändes fortfarande lätt tills jag kom till 27 km, och då började det att ta emot. Jag kunde fortsätta i ett tempo som jag ville, men långsamt blev jag tröttare.
Vid den sista varvningen var jag väldigt trött och tanken på ytterligare 18 km var allt annat än lockande. Det stod nu klart för mig att det skulle bli ett prov i viljestyrka att komma i mål. För nu var jag färdig. Jag blev tvungen att gå något nästan varje km. Försökte lägga gången i backiga partier men emellanåt fick jag gå även på platten.
Jag passerade den vanliga marathondistansen runt 3:45 och tänkte att det skulle vara ganska skönt att vara klar nu. 12 km återstod och jag tog mål på nästa kurva, nästa backe, vätskekontrollen osv. En stor morot för mig var nu att jag visste att Andreas skulle finnas vid Brantbrinks IP. Att bara se en vän som visste vad jag gick igenom gav mig en psykologisk boost och jag kämpade mig vidare mot målet.
Nu var det knappt 5 km kvar. Varje steg var plågsamt och nedförsbackarna värst. På något magiskt sätt uppenbarade sig målet till slut och jag klev över mållinjen på 5 h 8 min! Den koppen kaffe jag fick efter målgången smakade verkligen gott och det blev en trevlig stund att prata både med Andreas och andra löpare.
Det blev en varm dag och jag gjorde ett bra jobb både med energi och vätska. Min vätskeryggsäck var maxad med nästan 2 l sportdryck och räckte, tack vare vätskekontrollerna, tills det bara var 2 km kvar. Jag såg också till att äta regelbundet för att hålla energin på en bra nivå. Också här lyckades jag bra men är nu trött på snickers och vingummin.
Det var väldigt intressant att springa så pass långt och jag är nöjd med både tid och placering. Jag kom på 12:e plats och höll fler än jag trodde bakom mig. Det blir säkert fler ultralopp. Nästa som jag vet är SUM i oktober, men tills dess nöjer jag mig med mer normala lopp.
Så här glad kan man vara efter 54 km. Notera saltavlagringarna i ansiktet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar