Jag är en vinterlöpare! (Skulle publicerats sön 28/12)

Ikväll var det nära att jag ställde in. Temperaturen var nära -10, och mörkret lockade inte alls. Istället gick jag ut och gjorde mitt livs pass!

Ett väldigt intressant pass som klargjorde två saker för mig; att bortse från sånt som inte är viktigt, och att jag kan hålla ett högre tempo än jag trodde var möjligt med en relativt låg ansträngning. Men passet var egentligen inte tänkt att bli så. Det var faktiskt nära att jag bröt efter ett varv då jag blödde näsblod, men precis innan varvningen avtog det och jag bestämde mig för att fortsätta.

När jag gick ut tänkte jag att enbart skulle försöka jobba med mitt steg, men hålla ett lågt tempo och försöka hitta det smidigaste steget. Jag kortade in stegen mot vad jag normalt gör, och när det började gå uppför kortade jag in steget ännu mer och nästan ökade tempot. Det som var riktigt intressant här var att jag då nästan kunde vila i backarna. Det är svårt att säga hur det skulle vara i en längre backe, men i backarna på spåret fungerade det bra. Jag försökte alltså inte att springa så pass fort, men det bara kom av sig själv. Ansträngningen låg på 15 de första två varven men steg till 16 på det sista. Här gjorde jag ytterligare en tempohöjning utan att jag tänkte på det. Jag ville bara hålla kvar mitt flyt passet ut då jag klart kunde känna att jag aldrig sprungit så fort i den typen av spår och längd. Helt klart mitt livs pass så här långt! Jag sprang 17,4 km på 1:29:20 (5:09/km i snitt)