Även den längsta resa börjar med ett långpass

Idag fick jag tillfälle till att brottas med mina spöken inom löpningen i ett par timmar. Min fru skulle till en kompis, och planen var att lifta med henne dit och springa hem. Detta skulle ge ca 33 km löpning som innefattade allt vad jag fortfarande tycker är jobbigt. Mina hjärnspöken i löpningen är att:

1. Springa när det är varmt.

2. Springa en tråkig väg.

3. Springa en tråkig väg när det är varmt, ensam.

Det fina med min plan var att det inte fanns någonstans att vända om eller hoppa på någon buss. Visserligen lovade min fru att plocka upp mig om hon passerade mig på vägen hem, men jag ville hinna hem före henne.

Det var verkligen varmt. Trots att jag drack nästan 2 liter behövde jag aldrig kissa. Och vägen var verkligen tråkig!! Platt asfalt där jag fick springa på kanten av bilvägen hela tiden, och jag var verkligen ensam! Jag laddade telefonen med marathonpoden och försökte ge mig hän åt löpningen. Det svåra var att jag sneglade allt för ofta på klockan för att se hur långt jag sprungit vilket inte är jättebra på ett långpass.

Tog en paus efter en timme, redan nu hade jag ordentligt stela ben. Masade mig vidare efter ett par minuter och intalade mig själv att nästa paus skulle komma vid 2 timmar. Det blev i själva verket 20 minuter tidigare. Sprang vidare ett par km innan jag bestämde mig för att gå en bit. Benen uppskattade inte alls mina planer på långpass. 

Men på något sätt, precis som med alla pass, så började jag att närma mig målet. Jag hade bett mina svärföräldrar att hålla bastun varm, och även lovat mig själv en öl eller två när jag väl var framme. 

Trots en del gå-pauser så slutade rundan på 33,6 km i 5:45-tempo. Jag behöver verkligen dessa långpass och vet sedan tidigare att jag svarar väldigt bra på den träningen. Förhoppningsvis känns nästa långpass lite lättare, men det spelar egentligen ingen roll. Träningen blir lika bra ändå, oavsett hur passet känns.