Min väg mot ett bättre jag: Hammarby alpin marathon

Så var det dags för det första långpasset på länge, och inte vilket som helst utan nu handlade det om 23 gånger uppför Hammarbybacken och därefter en rundslinga ned på baksidan. Tanken med loppet var att jag skulle få en större förståelse för att jag behöver komma igång med långpassen och löpningen igen på allvar. Men saker har satt käppar i hjulen på sistone. Eller, egentligen handlar det om att jag har haft mycket att göra efter flytten. Men det börjar ta slut nu, så snart finns en lösning på allt.

Vädret var strålande sol, om än lite kall vind på toppen och ena sidan av backen. Just vinden var jag inte alls förberedd på och det tog två varv innan jag var varm och kunde ta av mig vindjackan.

Jag visste inte alls vad jag skulle förvänta mig av loppet. Att backen skulle kräva sin tribut var helt klart, men hur skulle jag klara det efter endast två veckors löpträning?

Taktiken var klar innan loppet; att gå upp och springa ned. Värt att notera här är att jag aldrig satt min fot i Hammarbybacken innan. Så backträning som förberedelse? Nej.

De första fem varven gick förvånansvärt lätt och jag hamnade fort tillsammans med en likvärdig löpare. Vi låg på ca 12 minuter per varv vilket jag visste var lite för fort, men just nu kändes det lätt.

Efter fem varv var det dags för första stoppet i vätskekontrollen. Kylan gjorde att både vattnet och sportdrycken var mer som slush :) fortsatte nedåt efter påfyllningen och började hamna i mer rätt tempo och en lunk som flöt på. Ett varv i taget, och gång uppför. På något konstigt sätt tog löpningen och gången ut varandra så att det ena återhämtade det andra.

Efter sju varv började det gå segt uppför men kändes fortfarande bra nedför så jag försökte rulla på nedför och spara energi genom att växla teknik beroende på aktuell lutning.

Efter 12 varv började jag bli tröttare, men jag var ju halvvägs. Så det var ju bara att köra vidare. Men på varv 16 hände det, väggen kom mitt i backen upp. Och det tog stopp. Jag tog mig vidare till varvningen och fyllde på med mat och vätska och gav mig nedåt. Men det gick inte. Varje steg nedåt var dubbelt så jobbigt som ett steg uppåt. Efter lite snabb huvudräkning kom jag fram till att mina sju varv som återstod innebar drygt 13 km till. 13 km som antingen var uppåt eller nedåt... Bestämde mig då för att bryta efter 4 h och ca 32 km.

Att jag kom så långt var en stor seger i sig, och att det kändes bra väldigt länge var ännu roligare! Jag tog mig inte i nål, men fick ett enormt nyttigt träningspass!

Som vanligt bra arrangerat av Sömnlös 24H!